försäkringsgivaren vill veta vilka skador mitt företag tidigare hade vad fyller jag i

Skadebistoria: antal, orsak och belopp per försäkringsår

Försäkringsgivaren vill vanligtvis ha tre saker per försäkringsår: antalet skador, orsaken (till exempel brand, vattenskada, ansvarsförsäkring, cyberincident) och det utbetalda beloppet eller skadereserven. Ibland ställs också frågor om löpande skador som ännu inte är avslutade och om skador som har avvisats. Fyll i vad som står i skadebistoriken-översikten från den nuvarande eller tidigare försäkringsgivaren; det är vanligtvis den mest tillförlitliga källan, eftersom den kommer direkt från parten som har betalat ut eller bedömt skadan. Om sådan en översikt saknas, är ett eget skaderegister med datum, orsak och avveckling alternativet — förutsatt att det är konsekvent med vad som finns i bokföringen.

Om du inte har någon fil eller översikt med historiska skadecijfror, fyll då inte i en uppskattning. En försäkringsgivare kontrollerar detta ofta mot sina egna acceptanskriterier och mot vad den tidigare försäkringsgivaren har rapporterat; ett uppskattat belopp som avviker från denna källa väcker mer frågor än ett ärligt "ännu inte tillgängligt" med ett löfte att leverera det senare. Detta ämne nämns ofta tillsammans med frågan om den finansiella hälsan för underneringeneftersom skadebistoria och soliditet tillsammans bestämmer den riskprofil som försäkringsgivaren använder för premien. Var uppmärksam på sekretessknappen när det gäller känsliga skadebelopp, så att siffran bara är synlig för den som faktiskt bedömer frågeformuläret.

Varför banker och försäkringsgivare frågar olika här

Skadebistoria finns inte i en juridisk källa som Trade Register Act 2007 eller Wwft — det är försäkringsgivarens egna acceptanskriterium, baserat på dess riskmodell. Det förklarar varför formatet skiljer sig åt per försäkringsgivare: en frågar per skadorsak, en annan per försäkringsår, och en tredje bara efter det totala beloppet över en gräns. Det överensstämmer med det större mönster varför en bank ställer andra frågor än en försäkringsgivare om samma ämne: banker testar penningtvätt och kreditrisk, försäkringsgivare testar försäkringsmöjlighet och premie, och var och en använder sitt eget format utan juridisk basstruktur.