banken ställer fråga om kontantbetalningar i vårt företag, vad måste jag säga

Kontanter är en indikator på penningtvätt, inte en misstanke

Banken ställer denna fråga som en del av kundkännedom som följer av Lag om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (Wwft). Kontanttagningar är svårare för en bank att spåra än banköverföringar: det finns ingen motpart, inget namn på betalaren, inget automatiskt spår. Det gör kontanter mer känsliga för missbruk, så banken frågar nästan alla företagskunder – inte för att något är fel, utan för att banken måste dokumentera detta för alla.

Konkret vill banken veta: får ni kontanter, hur mycket ungefär (som en procent av omsättningen) och från vem – privatkunder i kassan eller även affärsrelationer. Har ni ingen kontantförsäljning är "nej" svaret och det är oftast slutet på frågan. Har ni det, till exempel inom hotell- och restaurangbranschen eller detaljhandeln, följer ofta en uppföljningsfråga om hur ni hanterar pengarna: räknar ni själv, sätter ni in det på banken eller via en pengahanterare, och vilka belopp är vanliga per transaktion. Detta hänger ofta samman med frågan om förmögenhetsursprunget för företaget, eftersom kontantförsäljning ofta särskilt nämns i förklaringen av förmögensursprung.

Grund: kundkännedom enligt Wwft

Skyldigheten att göra denna utredning vilar på banken, inte på er: institutioner som omfattas av Wwft måste genomföra kundkännedom om arten och bakgrunden för affärsrelationen och transaktionerna, och kontanter är därvid en standardfokuseringspunkt på grund av det begränsade pappersspåret. Detta skiljer sig från utredningen av vem som representerar eller kontrollerar företaget – den frågan finns vanligtvis i ett separat block, se vilka som är de verkliga mottagarna av företaget. Har ni inget svar på kontantfrågan redo eftersom ni aldrig har räknat på det är en uppskattning baserad på kassaadministrationen vanligtvis tillräcklig; en exakt procentsats förväntas sällan.